Hjältarnas Torg

Stefan I den helige (ungerska István), född cirka 975 i Esztergom, död 15 augusti 1038 i Székesfehérvár, var furste av Ungern från 997 och kung av Unggabern 1000-1038. Han var son till furst Géza och gift med Gisela av Bayern, syster till kejsar Henrik II.

Redan hans far Géza införde kristendomen i landet. Géza inbjöd även italienare, tjecker och tyskar till landet, vilka senare utgjorde grunden för den kungliga makten.

Kampen om makten

När Géza dog var många län i Ungern i händerna på äldre, hedniska hövdingar. Stefan var tvungen att kämpa för sin makt över hela landet. Dessa hövdingar såg nämligen sina marker som sina egna och agerade i enlighet med det, det vill säga de förde krig, underlät att betala skatt och så vidare. Om inte Stefan hade vunnit så skulle Ungern förmodligen gå samma öde till mötes som det land ungrarna erövrat från hedningarna drygt hundra år tidigare.

År 998 vann Stefan över sin äldre brorson, Koppány, som var härskare över området Somogy och Zala (i södra Ungern). År 1003 vann Stefan Transsylvanien från Gyula, och mellan 1008 och 1028 ledde kungen ett krig mot Ajtony som var en härskare i östra Ungern.

År 1001 skickade påven Silvester II en krona till Stefan. Denna var tecknet på att den katolska kyrkan accepterade Ungern som en europeisk stat. Stefan etablerade den katolska kyrkoorganisationen i landet och införde så kallade biskopsstolar. Han etablerade även två av dem; en av dessa var belägen i Esztergom, där den fortfarande ligger. Den andra var i Kalocsa

Inrikespolitik

Stefan etablerade länssystemet, som användes under hela medeltiden. Länen i Ungern på denna tid kallades för "ispánság", vilka leddes av en så kallad ispán. Ungerska runor användes på ungerskt område innan Stefan beordrade att alla förkristna skrifter, med de ungerska runorna, skulle förstöras eftersom de ansågs hedniska.

Stefan ville stärka kyrkans makt genom en order om att bygga en kyrka i var tionde by.

Efter år 1000 och på 1030-talet utgav Stefan sina två lagböcker, med vilka han bland annat ville stärka den kungliga makten och säkra tronföljden.

Tronföljd

Stefan ville att hans son prins Imre skulle efterträda honom på tronen och skrev därför i "Libellus de institutione morum", att han betraktade den karolingiska förebilden som den rätta vägen att gå beträffande successionsordningen. Tyvärr dog Imre i en jaktolycka och Stefan efterträddes sedermera av Peter Orseolo år 1038.

År 1083 helgonförklarades Stefan av påven Gregorius VII.

László I, eller Ladislaus I, "den helige", född cirka 1040 i Polen, död 19 juli 1095, var kung av Ungern mellan 1077 och 1095. Han var son till Béla I och Rikissa av Lothringen. Han tillhörde Árpáddynastin.
Ladislaus kom till Ungern 1048, men 1059 måste han fly tillbaka till Krakow från Andreas I.

Till 1085 levde han ett mycket riskabelt liv. Han deltog i slag och ofta måste han fly från olika högadligas egna arméer.

Under hans och hans sons, Kolomans, regering stabiliserades feodalismen i Ungern. Ladislaus införde stränga lagar, exempelvis bestraffade man hönsstöld (och stöld i allmänhet till värde av en höna) med död - om gärningsmannen inte flydde till en kyrka. Det fanns en stor skillnad i bestraffning av vanligt folk och adliga. Vanligt folk bestraffades huvudsakligen med döden i fall av stöld, men adelmän straffade bara med tvångsarbete.

De som påträffades utövande hedniska seder måste betala mycket. De som inte gick till kyrkan på söndagarna bestraffades kroppsligen.

Ladislaus skyddade Ungern från en kumansk invasion och utvidgade Ungern i sydvästlig riktning, genom att erövra Kroatien och Slovenien. Bysans intressen skadades därmed och de hetsade kumaner att åter angripa Ungern, varför Ladislaus måste avbryta erövringarna i Kroatien.

Ladislaus blev heligförklarad 1192.

Koloman (cirka 1070 – 3 februari 1116) kung av Ungern och Kroatien 1097-1102, son till Géza I och en grekisk prinsessa, vars namn inte är känt. Koloman läste väldigt mycket och kallades därför Kálmán Könyves, som betyder ungefär Koloman den Vise (bokstavligen Koloman av böcker). Ladislaus, hans farbror, ville att Koloman skulle bli präst. Då Koloman inte ville göra som hans farbror sade så flyttade han till Polen med hjälp av Márk, Ugra och andra adelsmän. Ladislaus insisterade på att Koloman skulle komma tillbaka och erbjöd honom till och med tronen. Den tron som tidigare varit bestämd för Kolomans yngre bror, Álmos.

Enligt historien så led Koloman av puckelrygg och hade talsvårigheter, men idag vet man inte om detta verkligen var sant. Man måste tänka på att i det medeltida Ungern så skulle en sådan kung inte ha blivit långlivad. Det är dock ett obestritt faktum att Koloman var mycket begåvad och beläst.

Regering

Lite senare bevisade Koloman att han var lämplig för tronen. Efter Ladislaus den heliges död den 29 juli 1095 blev han Ungerns kung. Först delade han sin makt med sin yngre bror, Álmos, som redan under Ladislaus blivit kung av Kroatien, men kroaterna reste sig mot honom. Koloman hjälpte till att slå ned upproret. Han jagade även bort normander från de dalmatiska kusterna.

Men snart måste Koloman gå tillbaka till hjärtat av landet, då de första korsfararna anlände till landet. Koloman ville säkerställa att de kunde passera i fred. Den 8 mars 1096 tillät Koloman riddarna under ledning av Gauthier Walter att genomkorsa landet, men deras resa blev inte alltigenom fredlig och comes (titeln i det medeltida Ungern) Géza tvingades att strida mot dem. Den andra vågen av korsfarare kom lite senare under ledning av Peter Achéry. De dödade 4000 ungrare, så Koloman tvingades slå dem, som han gjorde vid Nyitra och Mosonmagyaróvár. Koloman tillät inte fler korståg till Ungern.

När korsfararnas huvudstyrka ankom, under ledning av Gottfried Bouillon, måste de förhandla mycket, innan Koloman tillät dem att passera. I mitten av november 1096 lämnade denna armé landet i fred.

Koloman koncentrerade sig under de övriga åren av sin regering på att besegra grannfolken. 1097 nedgjorde han de sista kroatiska arméerna. Kroatien vann tillbaka sin fullständiga frihet först 1918.

Koloman ville forma ett starkt förbund med de napolska normanderna, så han äktade Buzilla, dotter till kung Roger. Álmos, Kolomans yngre bror, fann därvid att han förlorade sin makt, och han reste sig mot Koloman 1098. De ville strida vid Várkony, men adelsmännen Györk och Illye blidkade dem.

Därefter vände Koloman mot öster och han förde krig även mot Tjeckien 1099. Han angrep också Dalmatien och Zara, Trau och Spalato samt andra områden som kapitulerade för Koloman.

Koloman besökte även Jerusalem som pilgrim.

Med sin bror, Álmos, måste Koloman ändå strida mycket, så slutligen beslöt Koloman att blända Álmos och dennes son, Béla.

Kung Koloman anses som en av de största ungerska kungarna. Han redde upp förhållandet mellan Ungern och Transsylvanien, respektive Kroatien. Han införde titlarna ban (i Kroatien) och vajda (i Transsylvanien), som användes till moderna tider. Han färdigställde Stefan I:s kyrkosystem med tolv nya biskopsstolar i Nyitra län. Han införde också nya lagar; dödsstraffet användes därefter inte så ofta. Han tillät inte att biskoparna blev vasaller till påven. Koloman införde också en lag som innebar att äktenskap i Ungern endast kunde ingås i kyrkan, inför en präst.

En intressant detalj är att Koloman, tack vare sin beläsenhet, beordrade att "häxor" inte längre fick brännas. Detta förbud kvarstod under hela medeltiden.

Koloman dog den 3 februari 1116.

Andreas II, (Endre II) född 1175, död 1235, var kung av Ungern 1205-1235. Son till Bela III av Ungern.

Regering

Efter Béla III:s död blev det en kamp mellan den gamle kungens söner, Imre och Andreas. Tillfället utnyttjades av högadeln för att lägga under sig mer land, varigenom de kungliga landområden minskade. Först när Andreas son, Béla, blev kung började land att återvinnas till kronan.

Andreas blev kung 1205. Under en kort tid var han också furste av Galizien. Han var den förste ungerske kung som avkrävdes en konungaed när han kröntes. Han förde därefter en så generös förläningspolitik mot högadeln, att denna växte sig så stark att hans efterträdare Bela IV inte kunde styra landet som han ville. Bela kunde återvinna makten från högadeln först efter att han år 1241 slagit tillbaka en tatarisk invasion.

I början av Andreas regeringstid stod det klart, att det kungliga länssystemet inte längre fungerade bra och att reformer behövdes. Länssystemet upplöstes och därmed förlorade kungen sin länsmilitär. För att ersätta trupperna, måste han be om högadelns hjälp, särskilt därför att Andreas deltog i ett korståg och ledde många krig mot Galizien. Dessa fälttåg var misslyckade och åstadkom endast att landets pengar och makt förslösades.

Under hans regering blev högadeln större och starkare. Detta ledde till att Andreas måste ge ut Gyllene Bullan (Aranybulla) 1222 i Fehérvár, där kungen måste garantera adelns rättigheter och privilegier. Huvudsakligen syftade denna till att skydda lågadeln och kyrkan, men eftersom den kungliga makten var svag, kunde den inte helt genomföras.

Han inbjöd tyska och italienska invandrare till Ungern. Dessa etablerade sig i Transsylvanien.

Andreas kallades också riddarkung, därför att han ledde många krig.

Ekonomi

Eftersom landets pengar försvann till följd av Andreas många krig, måste kungen ersätta inkomsterna på något sätt. Hans ekonomi baserades på de så kallade regalerna, som var inkomster från de kungliga rättigheterna, det vill säga monopol (salt, tullar, etc.). Han tog också upp nya skatter, som arvodet för myntningen.
Familj

Hans gemål Gertrud blev mördad 1213, när Andreas ledde ett krig mot Galizien. Denna händelse utgjorde grund till Josef Katonas Bánk Bán, som är ett populärt ungerskt kungadrama.

Béla IV, född 1206 i Pozsony (nuförtiden Bratislava), död 3 maj 1270 i Buda som son till Andreas II, var kung av Ungern 1235-1270.

Regering

Han blev kung 1235 och från 1214 bar han titeln "den unge kungen" (på ungerska: az ifjú király), men på grund av sina motsättningar till sin fars politik, måste han tillbringa en tid i Österrike. När Béla kom hem, återvann han några tidigare kungliga landområden från högadeln. Han stödde också den italienska och tyska immigrationen och dessa folks strävanden att etablera städer.

På 1230-talet bjöd han det kumanska folket, som flydde från mongoliska tatarer ledda av khan Batu, till landet. Fientligheter utbröt dock mellan de kumanska och ungerska folken och kumanerna fortsatte till Bulgarien. De återvände först efter en tatarisk invasion av Ungern, varefter de fick privilegier av Béla.

Om den tatariska invasionen

De mongolska tatarerna kom till Ungern 1241 med fem arméer. Ungrarna led förintande nederlag vid Muhi den 11 april 1241. Kungen måste fly, först till Österrike och därefter till Dalmatien. Under tiden plundrade de tatariska trupperna Ungern. Batu återvände hem, när han erfor, att khan Oktaj (Ögödej) hade dött.

Bélas politik efter tatarinvasionen

De utländska invandrarna spelade en mycket viktig roll i återuppbyggandet av Ungern. Béla uppmuntrade med privilegier invandring och nykomlingarna medverkade i hög grad till återuppbyggandet av städerna, som Buda, Esztergom och Fehérvár. Det var bestämt att nya städer skulle skyddas med stenmurar. På grund av fattigdom saknades sådana, vilket blev en orsak till att tatarerna kunde förstöra så mycket.

Béla såg inte mera västerut för att sluta förbund, utan österut, och slöt en förbundspakt med fursten av Galizien.

Béla stärkte i sin lagbok från 1267 rättigheterna hos de "kungliga tjänarna", det vanliga folket.

Béla skapade ett länssystem (länen kallades királyi vármegye på den tiden), som användes fram till 1700-talet.

Politiken efter tatarinvasion medförde, att högadeln (på ungerska: "bárók") blev starkare.

Utrikespolitik

Efter att huset Babenberg dött ut i det Tysk-romerska riket, var huset Árpád och det tjeckiska huset Premysl rivaler om makten över Mellaneuropa. Ungerska bundsförvanter var familjerna Piast från Krakow (Polen), Rurik från Galizien, samt några familjer från Balkan (bl. a. Uroš, en serbisk kung).

Kriget slutade 1254 med fredsavtal i Buda, varigenom Béla uppnådde, att hans son, Stefan (István), skulle bli steiersk (idag i södra Österrike) prins. Österrike delades mellan Árpáderna och Premyslerna. Men freden varade inte länge, ty 1260 utbröt ett andra krig, som Ottokar II Premysl vann. Ottokar fick Kunigundas, Bélas dotterdotters, hand.

Efter Béla IV

Béla kallas också den andre som tog landet i besittning, eftersom han byggde upp hela landet efter tatarinvasionen. (Árpád var fursten, som ledde det ungerska folket till landet som idag kallas Ungern, därför är Árpád "den förste som tog landet i besittning", och Béla den andre). Under perioden efter 1242 hade Béla ett mycket utvecklat regeringssystem.

Familj

Gift 1218 med Maria Laskarea av Nicaea, dotter till Theodor I Lascaris. Tvingades på grund av stridigheter med sin son Stefan V dela det ungerska kungariket.

Barn:
* Stefan V av Ungern född ca 1240
* Heliga Kinga, helgon i Romersk-katolska kyrkan
* Heliga Margareta, helgon i Romersk-katolska kyrkan
* Saliga Jolanta, beatificerad av Romersk-katolska kyrkan, mormor till Elisabeth av Polen
* Elisabeth, hustru till Henrik XIII av Bayern
* samt ytterligare en son och fem döttrar

Karl I Robert av Ungern, född 1288 i Neapel och död 1342 i Visegrád, kung av Ungern från 1308 fram till sin död. Son till Karl II av Neapel och Kasimir III av Polens syster, sonsonson till Stefan V, och släkt med huset Angevin och Árpád.

I Ungern slocknade den manliga grenen av huset Árpád ut i och med Andreas IIIs död 1301. En ny kung behövdes, men det fanns bara adliga familjer som kämpade mot varandra. Perioden mellan 1301-1307 kallas också för interregnum, även om Ungern hade kungar (Wencel från huset Přemyslid och Otto från huset Wittelsbach), saknade de i praktiken makt.

Karls regering

1299 kom Karl som litet barn till Ungern. Såväl mäktiga adelsfamiljer, bl.a. Amadé Aba, Máté Csák, som påven bistådde honom, när hon kröntes 1301. Han var från Neapel, men han lärde sig det ungerska språket och tog till sig ett ungerskt levnadssätt, och blev på så vis mycket populär bland adeln.

Karl kröntes tre gånger. Först 1301, sedan 1308 och sist 1309. Orsaken till det var att i det medeltida Ungern kunde man bara vara kung om tre villkor hade uppfyllts, att man hade krönts:
* med Sacra Corona, Ungerns heliga krona.
* i staden Székesfehérvár.
* av Esztergoms ärkebiskop.

Under de första åren, innan Karls makt hade stabiliserats, etablerade han sin huvudstad i Temesvár, en bosättning i södra Ungern. Detta gjorde han för att kungens huvudfiende, Csák Máté (tidigare bundsförvant) hade sin länder i norra Ungern. Kampen vid Rozgony (i Képes Krónika).

1312 vann kung Karl slaget vid Rozgony mot de adliga som var mot honom, bl.a. sin huvudfiende, Máté Csák och familjen Aba. Därefter dök många andra adelsfamiljer upp, som Széchényier, Garaier, Lackfier, Báthoryer, osv. De blev den nya basen för kungens makt.

Mellan 1317 och 1322 bekämpade Karl I flera upplopp, ledda av den gamla adeln (Kőszegier, Ladislaus Kán, Kopasz Borsa), och först därefter kunde kungen etablera sitt maktcentrum i Visegrád i norra Ungern.

1330 försökte Felician Zách med andra adliga att utföra ett attentat mot kungafamiljen, men det misslyckades och en blodig vedergällning från kungens sida blev svaret. Ganska ätterna blev avrättad. Händelsen inspirerade den ungerska 1800-talsförfattaren Josef Katona att skriva dramat "Bánk Bán".

Reformer

Karl reformerade armén. Han introducerade "banderi"-systemet, som påbjöd att adliga familjer skulle organisera sin egen armé, och om kungen drog ut i krig, måste dessa följa honom. I kungens armé spelade invandrarefolket kunerna en mycket viktig roll. Deras krigsstrategi var okänd hos andra europeiska arméer, vilket gjorde dem framgångsrika.

I mitten av 1320-talet införde kungen ett nytt skattesystem och monopol för gruvor och myntverk, samtidigt som han gav tullarrätt till de stora städerna. Under Karl I blev Ungerns valuta, den så kallade forinten, som infördes 1323, mycket stark.

Administrativit etablerade kung Karl kammarsystemet. Hans största framgång var ändå att 1335 sammanföra Visegráds samling. Det var en union mellan Ungern, Polen och det tjeckiska kungariket. (Detta kom sedan att bli basen till dagens Visegradiska samling, som är ett ekonomiskt förbund mellan Ungern, Tjeckien, Slovakien och Polen.)

Karl förde en mycket lyckad och stark utrikespolitik. Under hans son, Ludvig I av Ungern, blev Ungern en europeisk stormakt.

Barn

1. Ludvig I av Ungern
2. Andreas, gift med Johanna I av Neapel

Karl I var gift med Elisabet, prinsessa av Polen

Ludvig I (Ludvig den store) föddes den 5 mars 1326 och dog den 10 september 1382 i Nagyszombat. Han var kung av Ungern från 1342, kung av Kroatien från 1342 och kung av Polen från 1370 till sin död. Han var son till Karl I Robert och Elisabet Lokietek, polsk prinsessa.

Under hans regering blev Ungern en europeisk stormakt, vars grund hade lagts av Ludvigs far, Karl I Robert, som föregick honom på tronen.

Ludvigs inrikespolitik karakteriserades av en strävan att balansera adelskapets och kyrkans makt, medan hans utrikespolitik i huvudsak utgjordes av krig mot Neapel, Bulgarien, Venedig (1345-46, 1356-58, 1378-81) och Vallakiet.

Ludvig grundlade 1367 det första ungerska universitetet i Pécs.

Barn

1. Maria av Ungern
2. Hedvig av Polen

János Hunyadi, född före 1409, död 11 augusti 1456, var en oäkta furste av det ungerska kungahuset och herre till Transsylvanien. Han är känd för att ha varit en skicklig militär och för att ha fört åtskilliga krig mot Osmanska riket och flera gånger försinkat dess expansion på Balkanhalvön.

Hunyadi hindrade två osmanska invasioner av Ungern åren 1441 och 1442 och kunde på hösten 1443 erövra den serbiska staden Niš från osmanerna. Då han i början av år 1444 lyckats ta större delen av Serbien slöts den 12 juni ett fredsfördrag i Szegedin med den osmanske sultanen Murad. Fördraget bröts dock redan i september samma år av den ungerske kungen Vladislav I efter påtryckningar från påven Eugenius IV och ett korståg mot osmanerna gick av stapeln. De kristna besegrades i grunden i slaget vid Varna den 10 november det året och kung Vladislav dräptes.

Hunyadi blev år 1446 utsedd till Ungerns riksföreståndare eftersom Vladislavs son László endast var fyra år. Hunyadi kom att vara riksföreståndare fram till 1452 då han kom på kant med den ungerska kronan.

Den 21 till 22 juli 1456 besegrade Hunyadi i slaget om Belgrad (Nándorfehérvár, då ungersk gränsstad mot söder) sultan Mehmet II. Av denna anledning hade påven Calixtus III den 29 juni begärt att hela den kristna världen klockan 12 varje dag skulle be för Belgrads försvar. För att inte glömma att slaget vunnits lät påven instifta att man klockan 12 varje dag skulle ringa i kyrkklockorna. Middagsringningen klockan 12 är fortfarande en sed i alla katolska länder.

Hunyadi dog i augusti 1456 i ett utbrott av pesten. Hans äldre son, greven László av Beszterce, blev avrättad 1457, bland annat för mordet på greve Ulrich av Cilli, som var faderns största fiende i den politiska maktkampen i Ungern. Den yngre sonen, Mattias Corvinus, valdes till konung 1458 genom att hans morbror förde med sig sin här till riksdagen. Mattias Corvinus blev sedermera känd som en av de största kungarna i Ungerns historia.

Mattias I Corvinus (ungerska Mátyás I Corvin, egentligen Mátyás Hunyadi), 1443-1490, kung av Ungern från 1458 och Böhmen från 1469, son till János Hunyadi. Under hans regeringstid upplevde Ungern sin renässans. Mattias är Ungerns mest kände och mest populäre kung.

Mattias I kallades Corvinus (efter latinets corvus, "korp") på grund av den svarta korpen på hans vapensköld.

Barndom

Mattias föddes den 23 februari 1443 i Kolozsvár (i nuvarande Rumänien) som andre son till Johann Hunyadi och Elisabet Szilágyi. Hans lärare var humanisten Johann Vitéz, biskop av Várad. Han lärde sig tidigt latin, tjeckiska och tyska. Redan som barn var han tolk vid sin faders sida under internationella förhandlingar. Vid elva års ålder blev Mattias riddare och utvecklade kontakter med framstående personer som biskop Kapisztán. Han var guvernör av Ungern under den tid då den dåvarande kungen, Ladislaus V, var minderårig.

Kröning

Efter att kung Ladislaus vid 18 års ålder blivit myndig erfor han vilken makt som ätten Hunyadis hade. Kungen försökte motverka denna genom att göra Mattias till en fånge vid det ungerska hovet. Där fick Mattias se sin äldre bror Ladislaus bli avrättad. Den tjeckiske kungen Georg Podiebrad förde senare Mattias till sitt hov Prag, där kungen behandlade Mattias som en kung och som en vän. Kung Georg gifte bort sin dotter Katarina med Mattias och utnämnde honom till guvernör i Tjeckiska Kungariket. Det välvilliga bemötande som Mattias fått i Prag, möjliggjorde att Mattias och den tjeckiske kungen senare blev allierade. Efter att kung Ladislaus V dött kallades Mattias tillbaka till Ungern, där han 1458 kröntes på fältet i Rákos. Enligt vad som berättats samlades de ungerska adelsmännen på Donaus is och krönte där Mattias sålunda, att ärkebiskopen kastade upp kronan varefter den föll ned på Mattias huvud.

Det ungerska folket väntade mycket av den nye kungen. Statskassan var tom och de turkiska trupperna var redan vid Ungerns gräns.

Regering

Mattias I Corvinus moderniserade den ungerska armén med hjälp av legosoldater och slog tillbaka osmanerna vid ett flertal tillfällen samt såg under sin regeringstid även till att den ungerska högadelns makt minskade. Hans armé kallades Svarta Armén.

I kampen mot husiterna i Böhmen ingrep Mattias Corvinus på katolikernas sida och hyllades som böhmisk kung 1469. Han valdes till kung i Olmütz och kröntes i Brünn. Matthias kontrollerade dock aldrig det egentliga Böhmen utan bara Mähren, Schlesien och Lausitz. Hans huvudfiende var den tyskromerske kejsaren Fredrik III och från denne erövrades under 1480-talet delar av Niederösterreich och Steiermark, varefter den ungerska huvudstaden tillfälligt flyttades till Wien, som Mattias erövrade 1485.

Mattias förde en starkt centraliserande politik från 1471, då en sammanvärjning mot honom avslöjades, i vilken hans adopterade son, Johann Corvin också deltog. Denna politiska riktning hade sin rot särskilt under Siegmundtiden i Ungern.

1486 försökte Mattias utan framgång att bli tyskromersk kejsare, men Maximilian Habsburg valdes i stället till kejsare.

Ekonomi

På höjden av sin makt utgjordes Matthias inkomster av drygt en miljon forint per år, vilket vid denna tid utgjorde ett ansenligt belopp.

Familj

Mattias hade två hustrur. Först äktade han Katarina Podiebrad, tjeckisk prinsessa, och därefter Beatrix av Aragonien, dotter till Ferdinand I av Neapel. Den andra hustrun, Beatrix, spelade en mycket viktig roll vid införandet av renässansen i Ungern.

Sagor

Kring Mattias flätades en otroligt rik sagoflora.

Gábor Bethlen, född 1580, död 15 november 1629, var från 1613 vald furste av Siebenbürgen och från 1620 vald, men aldrig krönt, kung av Ungern. Gift med Katarina av Brandenburg, som var syster till Gustav II Adolfs hustru Maria Eleonora av Brandenburg. Som protestantisk furst och svåger till Gustav II Adolf samarbetade han politiskt med denne åren innan Sverige trädde in i trettioåriga kriget.

Frans II Rakoczy, född 27 mars 1676 i Borsi, död 8 april 1735 i Tekirdag, nuvarande europeiska delen av Turkiet var en ungersk folkledare och anförare av frihetskampen mot den habsburgska monarkin 1703-1711. Han var son till Frans I Rákóczi. Han var prins av Transsylvanien.

Kompositören Franz Liszt har tillägnat honom en egen marsch, Rákóczi-marsch.

Lajos Kossuth (ungerska Kossuth Lajos) född 19 september 1802 i Monok i komitatet Zemplén, avliden 20 mars 1894 i Turin, var en advokat, politiker och under en period premiärminister i Ungern, som tillsammans med Sándor Petőfi har blivit en symbol för den ungerska revolutionen 1848-49, mot österrikisk överhöghet. Efter att ryska trupper tagits in för att slå ner upproret, tvingades Kossuth 1849 att fly till Turkiet och tillbringade återstoden av sina dagar tillsammans med sin familj i exil - från 1859 i Italien.

Bakgrund och utbildning

Enligt omstridda uppgifter tillhörde Kossuth en ursprungligen slovakisk, protestantisk släkt. Han studerade vid protestantiska kollegiet i Sáros-Patak och vid universitetet i Budapest samt ägnade sig åt sin faders yrke, advokatverksamhet, från 1831 i Budapest.

Tidig politisk verksamhet

Sin politiska bana började han 1832, då han som fullmäktig för en frånvarande magnat blev medlem av ungerska riksdagen i Pressburg. Han hyste redan då utpräglat liberala åsikter och var entusiastisk anhängare av den magyariska nationalismens krav på självbestämmanderätt - med herravälde andra nationaliteter - inom den ungerska kronans länder. Stort uppseende väckte de i början handskrivna, sedan litograferade redogörelser för riksdagens och komitatsförsamlingarnas förhandlingar (vilkas publicering då ännu var förbjuden), som Kossuth började utge (1832). I dem framhöll han särskilt och förbättrade även stilistiskt de liberale talarnas inlägg i debatterna samt röjde en starkt framträdande tendens att häftigt bekämpa det rådande Metternichska systemet.

Sedan riksdagen 1836 upplösts, lät regeringen arrestera Kossuth (1837). Han dömdes till fyra års fängelse för högförräderi, men återfick friheten vid den allmänna amnestin i april 1840 och började i januari 1841 utge oppositionstidningen Pesti hirlap, som genast vann vidsträckt spridning och blef en samlingspunkt för de magyariskt nationella och liberala strävandena i Ungern.

Redan tidigt kom Kossuth därvid i konflikt med de liberala magnaternas främste ledare, greve Széchenyi, vilken varnande talade om Kossuths "känslopolitik, som alstrar förvirring och slutar med inbördeskrig". Kossuth lämnade 1844 redaktionen av Pesti hirlap och ägnade sig några år, i samarbete med greve Teleki, åt organiseringen av en vitt utgrenad patriotisk förening (Vé degylet, "skyddsföreningen"), med syfte att verka för Ungerns industriella oberoende av Österrike (dess medlemmar förbundo sig att använda uteslutande ungerska fabrikat).

Efter en skarp valstrid valdes Kossuth hösten 1847 av komitatet Pest till ledamot av ungerska riksdagen och vann där, ej minst genom sin oemotståndligt medryckande, av ett sällsport vackert organ understödda vältalighet snart en ledande ställning inom oppositionen, hvilken förut skådat upp till Széchenyi som sin självskrivna hövding.

Kossuths och oppositionens program var nu en konstitutionell magyarisk Donaumonarki, endast i personalunion förenad med Österrike; inom denna ärnade han "blott erkänna en nation under Stefanskronan", och han motsatte sig skarpt de icke-magyariska nationalitetsrörelsernas krav t. ex. i språkfrågor. Hans eget närmaste programkrav var tillsättandet av en ansvarig ungersk ministär, och han var själen i det utskott riksdagen tillsatte för att utarbeta en nedgörande kritik över det rådande österrikiska förvaltningssystemet. I glänsande tal förordade han även en mängd frisinnade reformer (de feodala bördornas afskaffande, inskränkning i adelns och prästerskapets privilegier, en omfattande skatteutjämning, religions- och tryckfrihet), som också under folkmeningens tryck våren 1848 till stor del genomfördes.
Kossuths roll under ungerska revolutionen 1848-51

Efter Kossuths berömda tal 3 mars samma år mot "dödsvindarna från Wiens benhus" antog riksdagen med acklamation förslaget om en adress till kejsaren om tillsättande av en ansvarig ungersk ministär. Adressen framlämnades av en utav studenter eskorterad deputation med greve Lajos Batthyány och Kossuth i spetsen, vilken ankom till Wien, då marsrevolutionen där stod på sin höjdpunkt, och erhöll ett triumflikt emottagande (15 mars) av Wienbefolkningcn. Kejsaren fann sig föranlåten att samtycka till riksdagens begäran (17 mars). Batthyány blev Ungerns förste konseljpresident, och efter ett misslyckat försök att utestänga Kossuth nödgades de maktägande i Wien finna sig i, att han som finansminister inträdde i den nya ministären (april), där han snart, stödd på sin växande popularitet ute bland massorna, blev den bestämmande.

Om den våldsamma kris, som 1845-49 skakade österrikiska monarkin och för lång tid bestämde Ungerns öde, se närmare Ungern (Historia); Kossuth spelade därvid en af de allra mest framträdande rollerna och tedde sig för folkuppfattningen än mer uteslutande som förkroppslingen av den ungerska oavhängighetstanken. Då kroaterna under Josip Jelačić i samförstånd med kejserliga regeringen i Wien sökte lösslita sig från ungerska staten, genomdrev Kossuth med sitt ryktbara tal i ungerska riksdagen 11 juli ("fäderneslandet är i fara") det enhälliga beslutet om uppsättande av ett lantvärn på 200 000 man och beviljande av 42 miljoner floriner till rikets försvar.

Sedan den jämförelsevis moderate konseljpresidenten Batthyány avgått och den från Wien utsände kejserlige kommissarien greve Lamberg mördats (sept.), blev Kossuth som ordförande i det av riksdagen tillsatta nationalförsvarsutskottet Ungerns diktator, och han utövade som sådan outtröttlig verksamhet för att organisera försvaret mot kroaterna och de under Windisch-Graetz i Ungern inbrytande österrikiska trupperna. Hans syften blev därunder alltmer revolutionära, hans hat mot det österrikiska väldet och huset Habsburg oförsonligt och hans självkänsla allt starkare.

Mot Kossuths varma magyariska patriotism och eldiga vältalighet svarade emellertid icke något tillräckligt mått av i denna kris erforderlig kallblodig klokhet. Sålunda råkade han i fördärvlig oenighet med general Artúr Görgey, de ungerska arméernas skickligaste officer samt tidvis deras högste befälhavare och krigsminister, och han begick i februari 1849 ett ödesdigert felgrepp, då han till högste befälhavare utsåg den polske revolutionären Dembinski, vars anlitande även ökade ryska regeringens beredvillighet att ingripa till österrikiske kejsarens hjälp mot den ungerska revolutionen. Ett förtvivlat steg var även ett av den till Debreczen undan de kejserliga härarna flyktade ungerska riksdagen på Kossuths råd fattat beslut att avsätta den habsburgska dynastin och förklara Ungern för en självständig republik (14 april 1849). Styrelsen anförtroddes provisoriskt åt Kossuth som "ansvarig guvernör-president". Då de ungerska härarna efter hjältemodiga strider dukat under för de kroatiska, österrikiska och ryska truppmassorna, överlät Kossuth diktaturen åt general Görgey (11 aug.) - för hvilken intet annat återstod än att kapitulera (vid Világos, 13 augusti) - och flydde själv över turkiska gränsen (17 augusti) i hopp om att framdeles med utländsk hjälp kunna återupptaga striden. Hans sedermera i skrift ofta upprepade beskyllningar mot Görgey för förrädiskt uppgivande av den ungerska nationens sak ha av en opartisk forskning vederlagts; den var hopplöst förlorad, då Görgey av Kossuth emottog ansvaret.

Landsflykt

Sin återstående levnad tillbragte Kossuth i landsflykt. Mot att utlämnas av turkiska regeringen åt Österrike skyddades Kossuth genom ingripande av Storbritannien och Frankrike. Efter ett par års internering (senast i Kutahia i Mindre Asien) frigavs Kossuth i aug. 1851 genom brittisk och amerikansk bemedling, företog 1851-52, hälsad av stormande hyllningar, omfattande agitationsresor i Storbritannien och USA och höll därunder oräkneliga tal mot österrikarnas framfart i Ungern, men lyckades ej i längden hålla entusiasmen för sin person vid liv. Från England fortfor han sedan i förbindelse med Mazzini och Ledru-Rollin att driva allmän demokratiskt revolutionär propaganda i hopp om gynnsam återverkan därav på Ungerns oavhängighetssträvanden.

I samma syfte inlät han sig vid utbrottet av italienska befrielsekriget (1859) i hemliga förhandlingar med Napoleon III och sökte från norra Italien framkalla en ny ungersk resning mot Österrike, men nödgades efter fredspreliminärerna i Villafranca uppge försöket. En tid därefter bosatte sig Kossuth för sitt återstående liv i Turin. Han blev delaktig av den allmänna kröningsamnestien 1867, men föredrog frivillig landsflykt framför att erkänna den nya ordningen i Ungern samt avböjde både då och senare honom erbjudna mandat i ungerska riksdagen.

Kossuths begravning ägde under stora högtidligheter på statens bekostnad rum i Budapest l april 1894; där har sedan genom nationalsubskription ägnats honom en dyrbar mausolé, och statyer över Kossuth ha rests i ett tjugutal ungerska städer.